By Aurélie Wellenstein and Olivier Léonard, translated by Karl-Oskar Karlsson

Denna mycket antika teknik, tidigare än glasblåsning med pipa, användes superbt av Fenicierna och Egyptierna innan det för flera århundraden förblev oanvänd. Skatter från faraoners gravkammare har givit flera reliker: amuletter, smycken, ädla utsmyckningar av begravningsmöbler.

Det är inte förrän under 1800-talet i Frankrike då Henry Cros (1840 - 1907) symbolskulptör och arkeologientusiast, återupptäckte pate de verre och föll för tekniken. Hans återupptäckt väckte stort intresse hos, bland andra, keramikkonstnären Albert Dammouse, magnaten Georges Despret, Ringel d’Illzach, och Amalric Walter delägare i bröderna Daum i Nancy.

Följandes toppen av dessa pionjärer blev två stora konstnärer inom Art Déco, Francois Decorchemont och Gabriel Argy-Rousseau, kända för sina arbeten i denna teknik, där de båda noggrant utarbetade sina egna uttryck och metoder. De fick snart efterföljare av stil som Frederic Carder från USA och Sotoichi Koshiba från Japan.

Från att efter en kort period undangömts blev pate de verre åter känt i Frankrike tack vare Daum och deras samarbeten under 1960-talet med internationella välrenommerade konstnärer som Salvador Dali och under kommande årtionde Antoine och Etienne Leperlier och barnbarnen till den stora Decorchemont. Vi bör också nämna efter dessa det anmärkningsvärda arbetet av Keith Cummings, Diana Hobson och Tessa Clegg.

Över hela världen från Frankrike till Japan via Nya Zeeland, är konstnärer idag fascinerade av pate de verre och återkommande söker de bredden av möjligheter. Som den amerikanske konstnären James Witkins i sin drömlika så påminnande av målningar av Morandi, och David Reeckie skoningslös skapare av patetiska clown-liknande karaktärer. De delikata glasspetsarna av Etsuko Nichi och de naiva skålarna av Emma Wood är inspirerande omformningar i Dammouses tradition.